En man kontaktar oss på Cancerfondens informations- och stödlinje, för att berätta att hans fru nyligen insjuknat i bröstcancer. Han behöver få berätta, dela med sig av hur han tänker och känner:
”När vi fick beskedet häromdagen gick jag ut på en lång promenad – min fru var med sin syster just då – och det var som om livet stannade upp. Plötsligt i skogen upplevde jag intensiteten i naturens färger, jag lade plötsligt märke till detaljer på ett sätt jag inte tidigare gjort. Livet kändes så nära och så skrämmande skirt.
När jag kom hem var min fru tillbaka. Vi kramade om varandra, grät en stund men sedan var det som om hon inte behövde mer tröst. Hon sade att hon kommer att fixa det här, för hon vet att bröstcancer i dag är en botbar sjukdom. Hon sade att vi inte behöver vara rädda, att det kommer att gå bra.
När natten kommer sover hon djupt, själv ligger jag vaken och har ångest. Jag vill väcka henne för att hon ska dela den med mig, men förstår att hon behöver sova och att jag får hantera min ångest själv just nu. Egentligen tror jag att jag funderar på om hon verkligen tagit till sig beskedet, fattar hon att hon har cancer?! Hur kan hon annars vara så lugn? Hur ska jag bete mig?”
”Jag tror din fru har förstått”, svarar jag. ”Hon har kunskap om att sjukdomen är botbar. Just nu kanske hon inte har tid att ta in känslan av att ha en allvarlig men botbar sjukdom. Hon fokuserar kanske på operationen och att få bort tumören. Så var beredd på att hon efter operationen kan bryta ihop och låta känslan komma ifatt. Då behöver hon dina kramar och ditt tålamod med hennes eventuella humörsvängningar som kan komma i en reaktionsfas.”
När samtalet avslutas känner jag glädje över att ha fått prata med en så klok man. Glädje också över att de verkar klara av varandras olikheter när det gäller att hantera kris och sorg.